För ett tag sedan träffade jag och en reporter Jonas Karlsson, en av flera sportprofiler SVT håller sig med, för en längre serie om sportkommentatorer. Som sig bör var han snacksalig och lite kaxig, och under intervjun funderade jag på hur man i bild kunde förmedla det. Jag fick då privilegiet att besöka SVT:s rekvisitaförråd. Vad man än söker, lär man finna det där – en dröm för en fotograf om man vill arrangera en bild.

Det var roligt på många plan, men kanske framför allt för att jag fick mer än tio minuter för att plåta, samt att reportern var helt med på att hålla blixten, en sak som visat sig oerhört problematisk för många.

Pajala

För några veckor åkte jag längre norrut än jag någonsin varit – Pajala. Morgonen vi ankom låg redan tunna lager av snö på marken, och jag höll på att avvärja en hjärtinfarkt eftersom jag nästan missat planet.

I snålblåsten på ett berg bredde skogen ut sig. Här går det en kvinna på ett dussin män. Ostadiga hus med vittrade fasader, där åldrade ansikten skymtade bakom gardinerna, vittnade om en hög medelålder.

Brottet var blött, kallt och enormt. Men jag godtog gladeligen fem nummer för stora stövlar, en vidunderlig hjälm och en efterkommande förkylning när jag klampade omkring i leran.

Norra delen av Sverige är paradoxalt. Vidunderligt vackert och urstarkt, på samma gång slitigt och jävligt. En ganska vacker motsägelse att romantisera, speciellt när man inte bor där.

Gruvan och det röda guldet, järnmalmen, är vändpunkten för femtiosex års motgångar för Pajala. Invånarantalet ökar, infrastrukturens hjul börjar så sakteliga snurra, människor får jobb och ett försiktigt framtidshopp börjar spira. Det hävdade i alla fall kommungubbarna.