Camilla Läckberg, deckarförfattarinna.

För bara några veckor sedan åkte vi till Öland på jobb. Rent temperaturmässigt känns det väldigt längesedan. Och rent livsmässigt också.

Min länge efterlängtade bok, Tout va disparaître av Hellen van Meene, har äntligen kommit från England, och mitt jobb om Darya och Månskenssonaten för Re:public blev jättefint i tidningen. Den här bilden gör dock ingen av dem rättvisa. Överlag idel trevliga överraskningar!

Utanför Café Opera hade tusentals unga tjejer samlats för att träffa och lyssna på en utfrågning (?) av bandet One Direction. Det var stundtals hysteriskt, men det slog mig att det är extremt sällan man faktiskt fotograferar människor som uttrycker riktiga, ärliga känslor. Verkligheten, den som man alltid jagar, serverar sig som en dukat bord.

Jag tror jag missade den pubertala fasen när man skriker över fans, lever sig in i deras liv och tigger autografer, och har därför svårt att relatera till det. För vem bryr sig, egentligen, om fem ohängda grabbar som spelar musik i ett band, som ingen över tretton hört talas om? Är det värt deras tårar?