© Margareta Bloom Sandebäck
För några veckor sedan kickade jag och
Erik Schüldt igång ett stort jobb som ifrågasatte kyrkans vara eller icke vara. Hur länge kommer Svenska Kyrkan som institution att leva, och vad gör den för att finnas kvar? Är kyrkan populistisk?
Vi reste land och rike runt, drack kyrkkaffe i Dalarna, träffade biskop Eva Brunne i fem minuter men hennes sekreterare desto mer, kollade in Svenska Kyrkans reklamkampanj – och under två och en halv timme befann vi oss i Högalids Kyrka.
Där pågick en Ökenmässa, en falang av Svenska Kyrkan som bygger på koptisk tro och vill gå tillbaka till egyptiskt ursprung.
Det var mörkt och rökigt från rökelser som "renat rummet", men genom dimman kunde man skönja djupt troende människor, ofta totalt inneslutna i sig själva, men också totalt blottade.
Att gå runt med en kamera i sådana lägen är hela tiden en kompromiss. Vad man vill göra, och hur mycket, måste hela tiden limiteras av hur mycket man stör människor och hur mycket man förstör situationen med sin egen närvaro.
Man får hela tiden väga för och emot – ofta händer det att jag fotograferar för mycket och får höra idel åthutningar, andra gånger känner man sådan vördnad för situationen att man kommer hem med femton halvtaskiga bilder. Att vara flugan på väggen är onekligen lättare i teorin än i praktiken.
