Folk brukar säga att de längtar tillbaka till när de var barn, och jag har aldrig förstått varför. Jag längtar absolut inte tillbaka till barndomen.

Egentligen handlar det väl om att längta tillbaka till en okomplicerad tillvaro – där man koncentrerar sig på livet och inte alla bestyr runt omkring.

Vissa dagar är så vanliga, och just därför är de bra. Som när jag och Sven-Martin var ute och gick för två år sen. Vi badade fötterna, pratade om präster ("packet") och drack kok-kaffe på bit på hans trappa. Luften var tjock av flugor, ute var det den blomstertid nu kommer och livet var inte häpnadsväckande bra, och just därför var det exakt det.

Ibland är livet å andra sidan som bowling. Det rullar ett tungt klot som slår ut alla käglor på en gång. De där fragmenten, små små stunder av att bara vara, det är kanske dem man måste hämta kraft ur då.

Nina och hennes bäbisar.

För ett tag sedan träffade jag och en reporter Jonas Karlsson, en av flera sportprofiler SVT håller sig med, för en längre serie om sportkommentatorer. Som sig bör var han snacksalig och lite kaxig, och under intervjun funderade jag på hur man i bild kunde förmedla det. Jag fick då privilegiet att besöka SVT:s rekvisitaförråd. Vad man än söker, lär man finna det där – en dröm för en fotograf om man vill arrangera en bild.

Det var roligt på många plan, men kanske framför allt för att jag fick mer än tio minuter för att plåta, samt att reportern var helt med på att hålla blixten, en sak som visat sig oerhört problematisk för många.

Pajala

För några veckor åkte jag längre norrut än jag någonsin varit – Pajala. Morgonen vi ankom låg redan tunna lager av snö på marken, och jag höll på att avvärja en hjärtinfarkt eftersom jag nästan missat planet.

I snålblåsten på ett berg bredde skogen ut sig. Här går det en kvinna på ett dussin män. Ostadiga hus med vittrade fasader, där åldrade ansikten skymtade bakom gardinerna, vittnade om en hög medelålder.

Brottet var blött, kallt och enormt. Men jag godtog gladeligen fem nummer för stora stövlar, en vidunderlig hjälm och en efterkommande förkylning när jag klampade omkring i leran.

Norra delen av Sverige är paradoxalt. Vidunderligt vackert och urstarkt, på samma gång slitigt och jävligt. En ganska vacker motsägelse att romantisera, speciellt när man inte bor där.

Gruvan och det röda guldet, järnmalmen, är vändpunkten för femtiosex års motgångar för Pajala. Invånarantalet ökar, infrastrukturens hjul börjar så sakteliga snurra, människor får jobb och ett försiktigt framtidshopp börjar spira. Det hävdade i alla fall kommungubbarna.

Min fina, knäppa och badgalna mamma i den förlorade sommaren.

Nu är det november. Förutom de vanliga begynnande sorgkanterna på denna ljusfattiga månad finns det så många andra kanter man ska stöta in i innan vintern är över.

Nittio procent av mina bilder består av porträtt.
Ett porträtt kan vara spännande och säga mer än många bilder tillsammans, men jag kan också tycka att man kommer lite billigt undan emellanåt. Istället för att vänta ut händelser, uttryck, rörelser, så tar man ett porträtt, eller kanske man missade händelsen när den begav sig. Jag tror att det blir mycket porträtt framför allt på grund av brist på tid och kanske också fantasi, kombinerat med ett tyst krav att man behöver se personen och möta dess blick. Försöker balansera upp med en bild från ett av Pajalas fyra (!) badhus.

Lasse Åberg, som egentligen blev plåtad för en annan sak för en annan fotograf där jag var (en något lam) assistent, lät mig följa mitt infall. Sju rutor in alles – nästan som att plåta film.
Kuriosa: jag har fått hålla i en Toastmaster brödrost. Och hur många kan säga det om sig själva.

water, is thaught by thirst

land – by the oceans passed

transport – by throe

peace – by its battles told

love, by memorial mold

birds, by the snow

Camilla Läckberg, deckarförfattarinna.

För bara några veckor sedan åkte vi till Öland på jobb. Rent temperaturmässigt känns det väldigt längesedan. Och rent livsmässigt också.

Min länge efterlängtade bok, Tout va disparaître av Hellen van Meene, har äntligen kommit från England, och mitt jobb om Darya och Månskenssonaten för Re:public blev jättefint i tidningen. Den här bilden gör dock ingen av dem rättvisa. Överlag idel trevliga överraskningar!

Utanför Café Opera hade tusentals unga tjejer samlats för att träffa och lyssna på en utfrågning (?) av bandet One Direction. Det var stundtals hysteriskt, men det slog mig att det är extremt sällan man faktiskt fotograferar människor som uttrycker riktiga, ärliga känslor. Verkligheten, den som man alltid jagar, serverar sig som en dukat bord.

Jag tror jag missade den pubertala fasen när man skriker över fans, lever sig in i deras liv och tigger autografer, och har därför svårt att relatera till det. För vem bryr sig, egentligen, om fem ohängda grabbar som spelar musik i ett band, som ingen över tretton hört talas om? Är det värt deras tårar?

Brolle i logen efter medelåldersjippot "Ladies Night."

David Guetta, låtmakare och DJ, under ett intensivt ögonblick på femton sekunder då dansk, norsk och svensk press slogs om att få ta en bild på denna man. Över vår axel hängde hans agent, som var ilsk för att vi tog bilder över huvudtaget. Han själv var dock väldigt trevlig.

Isabel Adrian, som har epitetet Hollywoodfru.

Egentligen är gruppbilder det tråkigaste – och svåraste – bilderna att ta.

Under en gay-rugby-match för några veckor sedan tog jag en ovan nämnd bild. Finn tre fel. Obligatoriska fel är att en person alltid blundar, någon tittar alltid åt fel håll, och vem är sabotören i bakgrunden?

Dock tycker jag den besitter någon form av kvalitet, mest på grund av den iranske mannen på knä utstrålar total beslutsamhet.

Frida Hyvönen spelade i Vitabergsparken, jag gjorde en religiös upplevelse av det.

Kicki Danielsson, en av de bilder som inte hamnade i tidningen i lördags.

Enkel men ack så genialisk idé. Kolla här.

Olle Ljungström, gitarrist och låtskrivare.

Som hämtad från ett seriealbum.

© Margareta Bloom Sandebäck

Angelica Bengtsson, VM-kandidat i stavhoppning.

Kommer ihåg att jag plåtade henne samt hennes syster för några år sedan. Då var det systern som åtnjöt framgångar vill jag minnas. Det finns dock en viss felsägningskvot på det, då de var förvillande lika.

© Margareta Bloom Sandebäck

Var i Båstad under tennisveckorna. Såg inte en enda boll men desto fler människor.

© Margareta Bloom Sandebäck

Det finns både fördelar och nackdelar med att plåta kända människor. De är vana vid kameran, vilket är lika delar fördel som nackdel – tålamod inför uppdraget, men också en enorm medvetenhet om hur de vill se ut framför kameran. Vilket lätt genererar platta bilder av en kändis som poserar. Frågan är vad man är ute efter. Deras själ eller en snygg bild?

© Margareta Bloom Sandebäck

© Margareta Bloom Sandebäck

Anders Ehnmark är något som man trodde man endast kunde påträffa i svartvit film.

Han artikulerar tydligt, talar som Sven Jerring och använder uttryck liknande hans, och svarar "självklart, självklart" istället för okej.

Vi träffade honom i ett ovalt rum på ett sjukhus som liknade ett slott, med ett hav närliggandes. Det kändes på många plan som att flytta sig tillbaka sextio år i tiden. Sen tog vi Saltsjöbanan tillbaka. Artikeln om denna beresta journalist finns att läsa här.

(o)verklighetens folk

© Margareta Bloom Sandebäck

De senaste två veckorna har jag ägnat åt Fokus stora kommun-undersökning. Vilken kommun är bäst respektive sämst att bo i?

Har hängt med kommungubbar av alla dess slag, varav en satt i ett slott, och en i ett, på utsidan vackert pittoreskt sommardrömshus, men på insidan ombyggt till typiskt kommunhus.

Åkte till Lomma, södra välståndets starka borg, och till Ljusnarsberg, en Pippi-Långstrump-idyll som kom sist på listan.

Det är kul att komma ut och se Sverige – och samtidigt till fullo inse att det är skillnad på folk och folk i världens mest jämställda land. Se hela undersökningen här och här.

© Margareta Bloom Sandebäck

Ute på ett jobb förra veckan, strosade jag omkring och träffade av en slump den här mannen. Han öppnade konversationen med att fråga om vi skulle gifta oss, och att han själv var fotograf, en pensionerad sådan dock.

© Margareta Bloom Sandebäck

arbetarklassen

© Margareta Bloom Sandebäck

Gjorde ett reportage om "den nya arbetarklassen", och åkte således till Katrineholm, som traditionellt räknas som arbetarklassens starkaste fäste, med mycket industrier och arbetare.

Ju mer vi diskuterade begreppet arbetarklass, ju mer urvattnat kändes det. Jag ifrågasätter om det ens borde leva kvar som begrepp – för vem räknas till arbetarklass nu för tiden? Handlar det om kollektiv kamp, typ av jobb, politisk inriktning, likvida medel eller status i samhället?

Alla hade olika teorier om vad det är och innebär att vara arbetarklass, men det enda gemensamma nämnaren i allas resonemang var att ingen riktigt visste.